Tumerudi Nyumbani

Nu har vi kommit hem till vårat hem på Nkinga. Några riktigt härliga daar fick vi vid Indiska Oceanen. Tillsammans med både nya och gamla missionärer spenderade vi ungefär fem dagar i Bagamojo. Alla Pmu praktikanter och step outare i landet var också samlade. Så vi hade ett litet ngdomsläger samtidigt! Bodde i ett lerhust med cementgolv. Sov på madrasser på golvet så lägerkänslan uppstod snabbt. Delade toalett och dusch, som knappast räknas som dusch var knappt någon stråle alls. Och vattnet ganns inte alla gånger heller men för det mesta. Sen hae vi havet så vi klarade oss bra. Den enda nackdelen med havet är när vattnet torkar så lämnas en klibbig salthinna kvar på kroppen som inte är jätte härlig. Men förutom det var det hur underbart som helst att få bada och simma av sig. En av dagarna fick vi möjlighet attt segla fiskebåt ut till en ö, riktigt mysigt. En sådan där båt som man står i som har två utstickare på sidan, kallas katamaran? Vädret skiftade mellan regn och sol. Men trots det så klarade vi av att bränna oss bägge två, s nu flagar vi fint. Att man är så dum, trots allt man hört om hur stark solen är här så lyckades vi ändå. tyckte vi låg så kort stund men tillräckligt lång var den allt! I sänge eller på stranden mötte vi även loppor (sas det) som bet oss över hela kroppen så klåda har vi gått om nu. Men trots det så minns vi resan som ett positivt minne med mycket glädje. Hade väldigt härliga möten också med bra undervisning om både mission och Guds vilja med vårat liv. Den frågan som går genom våra huvuden mycket just nu, vad har han för tanke för oss?

Ganska långt färdades vi, totalt 90mil enkel resa. Så blev mycket bil. Fick uppleva Afrikansk berg och dal bana. Här behövs inga nöjeparker, räcker att åka ut med bil på vanliga vägar. Vägarna är långt mycket bättre än vad det varit har vi fått höra talas om men vi måste säga att det fortfarande ikänns som skogsvägar många sträckor. Jeepbil är ett måste om man ska kunna ta sig fram ordentligt utan problem. Asfalten är också lite farlig då ovarnade hål plötsligt kan dyka upp var som helst på vägen, så punka kan man få när som helst. Sen har vi alal farliga omkörningar som görs för jämnan av bussarna som tävlar på vägarna. Fick höra om att en tjänst låg ute som busschaufför och den som tog sig från Dar es Saalam till Arusha på kortast tid fick tjänsten. Skulle inte förvåna oss om det är sant så som bussarna kör. Djur man möter är höns, kor, hundar och apor. En gång höll vi nästan på att köra på en ko men lyckades veja i sista sekund. Så det gick bra som tur va. Däremot hade vi inte lika tur vad gäller polisen. Fick böter tre gånger den här resan. En gång för fortkörning. Den andra gången för att vi inte hade ett klistermärke på rutan som berättade att det fanns en brandsläckre i bilen. Trots att vi visade brandsläckaren, tydligen klistermärket som var av betydelse Tredje gången kommer vi inte ihåg men poliser var det överallt i alla fall! Ibland blev vi invinkade men när de såg attvi var vita skickade de oss vidare. Ibland lite skönt att bli särbehandlad men lite taskigt mot de inhemska. Många fina vyer fick vi se under färden. Åkte både genom steplandskap och berområde. Det tråkiga är att det inte fastnar på kort men på näthinnan har vi bilderna var ett tag till åtminstone.

Idag har vi sagt hej då till barnen som får på lov en månad nu. Vad vi ska göra under tiden vet vi inte riktigt. Kanske ska hjälpa till att städa lite? FEm av barnan är kvar även under lovet så dem ska vi umgås flitigt med. Förstå att måsta vara kvar och se alla fara hem till sina familjer, kan inte vara så lätt. Hoppas att vi kan hitta på något roligt att göra, så dom här fyra veckorna inte går så sakta för dom (och för oss). Att inte göra något är något vi måste lära oss, här kan man ha en dag utan sysslor. Har svårt att ta till oss det men innan vi kommer hem kanske vi lärt oss tempot som råder här.

I helgen är det påsk vilket innebär många möten i kyrkan. Tre varje dag som säkert varar många timmar. Får se hur många vi orkar med att gå på men några ska det bli. Några ägg ska vi också försöka äta, är det påsk så är det!

Glada hälsningar (o glad påsk!)

/Anna o Elin

Indiska Oceanen

I två dagar har vi haft rollen som datalärare. Trots lyckade lektioner så kan vi konstatera att vi har länge kvar innan vi är fullfjädrade lärare. Datakunskapen hemma är stor i jämförelse med här. Det vi lärt ut ses som självklart hemma. Så som vad en dataskärm och ett tangentbord är för något. Idag gjorde vi succé genom att berätta att var och en skulle få pröva skriva sina namn på datorn. Det blev glädje och en del kaos. Lite synd att det inte fanns tillräckligt med uttag, fanns nämligen fem datorer men kunde bara använda en.
Som elever är de väldigt duktig, alla vill verkligen lära sig. Så det var en bra första klass för oss.
Tider är inte det lättaste här, ska en lektion börja en viss tid kan den lika gärna börja en kvart senare. Men vi fick dem till klassrummet tillslut i alla fall.

Tider är verkligen skillnad här mot för hemma. Stress finns inte. I Lördags hade vi turen att få vara med på ett bröllop. Väldigt fint var det. Det roliga var att det skulle börja vid 10.00 men då var det nästan inget folk på plats. Bruden kom sist av alla vid 11.05. Helt lugn kom hon in i kyrkan. Här har de även som tradition att brudparet inte får le, vilket kändes lite konstigt. Tanken med det var att de skulle sörja eftersom de lämnar föräldrarna. Inget vi vill ta med oss hem dock.

Idag om ett litet tag kommer vi lämna vårat hem för ett litet tag. I Bagamojo (kan inte stavningen) kommer det hållas en missionärsträff nu i helgen. Där kommer vi få njuta av svensk bibelundervisning och förhoppningsvis en hel del sol och bad i indiska oceanen. Utanför huset har regnet öst ner i natt. Vädret här är väldigt opålitligt och man vet aldrig när det kan börja regna. Men vi har hört att det ska vara bättre vid kusten. Vi ser framemot att få träffa våra fina PMU vänner Johanna och Camilla som också ska dit. Vi kommer få ett litet eget ställe vi som gästar denna träff.

När vi kommer tillbaka kommer fyra av våra rumskamrater att ha åkt hem. Sista måltiden hölls hos Temba, där vi bjöds på väldigt gott ris och spaghetti med kardemumma. Kändes konstigt men var mycket gott. Det kommer att bli tomt i huset, men vi hittar sätt att liva upp det igen.

Kwa heri för några dagar!

Elin och Anna på äventyr

Snart har vi varit på resande fot i 3 veckor. Tiden går sakta men säkert.

I onsdags åkte Elin in till Shinyanga med några andra härifrån för att fixa ett fungerande internet, så nu ska vi kunna sitta mer vid datorn. Det blev en lång dag för Elin. Hon hann med både en soluppgång och en solnedgång innan hon kom hem till Nkinga. Vägarna i Tanzania är inget för de åksjuka. Anna var kvar i Nkinga hela dagen och vilade upp sig. Anna tittade upp mot himelen och kunde inte motstå en promenad. Opålitlig som vädret är i detta land så kom såklart en spöregn. Innan hon kom hem så var hon alldeles dygnsur. Hon hade gått på vägar som mer liknade bäckar än vägar.

Igår började dagen också tidigt för både Elin och Anna. Klockan 5 begav vi oss in till Nzega för att fixa s den sista stämpeln i våra pass. Eftersom vi lämnade Nkinga i mörker fick vi också lära oss att man blinkar höger för att visa andra bilar vart man befinner sig när man får möte. Väldigt intressant trafik i detta land. Efter att ha lämnat av de andara på busstationen stannade vi (Elin, Anna och Lars-Erik) vid vägkanten och tog några fina bilder på soluppgången. Dagen hade många timmar och vi hann med att åka till Tazengwa en sväng med. Där fick vi njuta av en jätte god frukost med havregrynsgröt och olika frukter. Anna mötte även en gammal rektor till sin mamma, en väldigt fin människa, Gun- Britt Wiberg. Vi mötte upp våran handledare på den skolan också. Han hade varit där och undervisat i bibelkunskap i två veckor. Han tog med oss till en restaurang i Nzega tillsammans med två andra studenter som ville åka med till Nkinga. Maten kan diskuteras, fjun på hönan satt kvar på kycklingen och vi nämner inga namn men några blev dåliga i magen av den maten. Vi handlade lite tyg på marknaden i Nzega som vi ska sy linnen och väskor av. En vattenmelon rikare blev vi också.

På söndag är vi hembjuden till vår handledare Paul Mayengo efter kyrkan. Ska bli riktigt härligt och vi känner oss också väldigt välsignade som har fått en sådan bra handledare som hela tiden värnar om vårt välbefinnande.

Den här veckan har barnen haft slutprov inför påsklovet som varar hela april. Så vi får passa på att umgås med dom nu sista veckan innan dom far hem till sina hem. Mycket kärlek får vi och blygheten som var från början hos dom är som bortblåst. Nu blir vi översprungna varje gång vi kommer in på skolområdet. Och alla vill dom kramas och hålla i handen.

Ikväll har vi haft besök av sjukgymnasten Temba som för övrigt sjöng en riktigt kärleksång till Elin. Synd vi inte filmade, fin var den! Men mer än en sång blir det inte från Elins sida.

På tisdag är vi hembjuden till honom på någon specialité som skulle innehålla ris, kyckling och spices. Får se hur det smakar.

Här i Nkinga har han startat ett fotbollsprojekt där alla pojkar upp till 15 som går på den statliga skolan (dvs de som inte har så mycket pengar) får komma och spela och lära sig. Väldigt uppskattat projekt. Stödde det med en fotbollspump och lite pengar här om dagen.

Många kramar
Elin och Anna.

Äntligen framme!

Efter tre dagars resande har vi äntligen kommit fram till Nkinga som kommer vara vårt hem de närmaste 6 månaderna. Resan hit var ett äventyr, den har gått väldigt bra med tanke på hur mycket som hade kunnat gå fel. När vi kom till Dar es salaam på tisdag morgon så möttes vi av en väldigt trevlig kille vid namn Josef, han skjusade oss till FPCT centret där vi skulle soa en natt i väntan på vårat flyg till Mwansa. Vi tillbringade hela dagen i Dar es salaam på centret. Vi fick för våran egen säkerhet inte gå utanför centrets murar. Värmen var väldigt påtaglig, det kändes som att sitta i en bastu, varmt och fuktigt. Tack och lov för air condition i sovrummet så vi kunde sova. På onsdag morgon möttes vi av 28 graders värme vid 6 på morgonen, glasögonen vart immiga när vi gick för att äta frukost.

Vid 10 tiden flög vi från Dar es salaam till Mwansa. Där trodde vi att en buss skulle stå och vänta på oss, men när vi kommer dit visste ingen något om någon buss. Men efter ett tag får vi tag i piloten som förstod vad vi pratade om. En buss till den busstationen i Mwansa ordnades och sedan satte vi oss på en lokal buss till Shingyanga. Bussen delades med kycklingar och med fler människor än vad bussen kunde ta. Oturligt nog fick vi platser i mitten och han som satt vid fönstret stängde våran enda möjlighet till frisk luft. I den bussen satt vi i 16 mil. Glada över att ha upplevt en bussfärd i Afrika och fått se många vyer, men någon längtan att göra om den känner vi inte riktigt.

Några timmar senare kliver vi av bussen i Shingyanga. Trötta, törstiga, hungriga, vilsna letade våra blickar febrilt efter de från Nkinga som skulle hämta upp oss där. Många kom fram, drog i oss och all vår packning. Antingen ville de skjutsa oss med taxi, eller sälja saker. Men ingen av dem var rätt personer. Vi försöker nå en svensk på Nkinga som vi fått numret till men numret funkade inte. Paniken växte och gråten var inte långt borta. Men sen kommer en man fram som en blixt från klar himmel. Efter en stunds tveksamhet så presentererar han sig som Paul Mayengo, vår handledare. Klumpen i magen försvinner hastigt. I bilen räcker han även fram två svenska kanelbullarm vi får också vatten och bananer. TACK Gud för att Du hör bön.

Bilfärden till Nkinga tog två timmar och för varjemil kändes det bara bättre och bättre. Från kaoset i storstaden till den mysiga landsbyggden.

Nu har vi sovit sex nätter här på vårt boende. Vi delar det tillsammans med 4 andra svenskar. Vi har en underbar hushållerska vid namn Mary som lagar fantastikst god mat. Den som trodde att vi skulle gå ner i vikt här bör nog tänka om. För här finns det alltid kanelbullar i kylskåpet. De närmaste dagarna kommer vi att spendera med att landa i Tanzania och Nkinga. Vi kommer inte att börja jobba hela dagar utan ta lite i taget för ni är det så många nya intryck. Igår var vi på skolan i några timmar fråm morgonen fram till frukost. Blev välkomnade av både lärare och elever, alla är väldigt glada åt att vi är här. Barnen är så fascinerade av vita att de vill ta på en hela tiden för att känna hur man känns. Områet vi bor på är väldigt lummigt och fint, här kommer vi trivas även om känslorna kommer vara blandade olika stunder. Det vi har att falla tillbaka på är Guds omsorg om oss. " Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd. Räkna med honom på alla fina vägar så skall han göra dina stigar jämna." Ord 3:5-7

I söndags var vi på vårt första Afrika möte som var fyra timmar långt. I den värmen som är här var det lite påfrestande att sitta så länge men stämningen var härlig och Gud hade verkligen fokus. Predikan handlade om ordets betydelse i vardagen. Vi behöver Gud varje dag i våra liv! Jesus är livets bröd, vi kan inte bara leva av vanlig föda utan vi måste också få i oss Guds ord.

Tacl för all tanke hemifrån! Vi behöver era böner, ni finns i våra.