Nu flyttar vi

Tänk vad roligt att vi får skriva så snart igen, vilken glädje. Idag har vi haft en riktig Elin och Anna dag i Nzega. Vi började klockan 7 imorse då vi satte oss på bussen. 2000 för 5 mil, vilket kap. Trötta satte vi oss på bussen, men såg framemot dagen. Med oss på bussen satt vi tillsammans ett vitt barn, med en svart mamma, en albino. Deras situation här i Tanzania är inte lätt. Häxdoktorer jagar dem i tron på att deras kroppar kan användas till mediciner, de är väldigt utsatta. Vi får verkligen be att Gud ska omsluta dem i sitt beskydd.

När vi kom fram till Nzega hade marknaden inte riktigt öppnat än så vi satte oss ner och tittade på byn som sakta men säkert vaknade till liv. På marknaden köpte vi lite tyger, frukter och matvaror. Och med tanke på den billiga bussen så unnade vi också en varsin glass, den satt riktigt fint i värmen. För att vara två olika tjejer så jobbade vi otroligt bra tillsammans, för en gång skull var vi riktigt effektiva. Vi hade tänkt oss att ta lunch vid tolv men var redan klar med handlandet vid halv elva. Lunchen bestod av chapati, kyckling och dricka. Mycket gott var det men blev inte riktigt bra i magen efteråt... (purrpurr i magen för att vara mer exakt)

I bussen på vägen hem får vi ett samtal från Greta (en missionär här på stationen) som talar om för oss att vi måste flytta ut ur vårt hem. Då sjukhuset ska ha gäster som ska bo där. Tur som var så fick vi i alla fall ha kvar våra saker bara vi inte bodde i huset så skulle det gå bra. Så därför har vi nu packat ihop det vi behöver för två nätter och flyttat till familjen Olofssons. En riktigt mysig familj från Östersund som ska vara här i fem veckor. Vi känner oss väldigt glada att få gästa deras hem om så bara för två dagar. Sen på fredag flyttar vi in i grannhuset tillsammans med två läkarstudenter. I det huset ska vi bo tills vi far hem, hoppas vi. Många turer men tillslut ska vi hamna rätt.

Ikväll blir det finmiddag med sambusas, annans, potatisgratäng, te och ostmackor. Det blir gott!

Barnen i familjen, Linnea 12år och Alicia 8år, följde med oss här om dagen till sjukhuset för att leka med barnen där. Ballongkastning blev det mest men även lite lego och luffarschack. Även om vi inte delar samma språk eller kultur så kan vi ändå finna glädje i att vi delar samma glädje I slutet skulle Alicia ge bort ett av sina gosedjur till den minsta tjejen, runt 3år tror vi att hon är, men det blev inte riktigt som vi tänkt. Den lilla flickan blev helt förskräckt. Hemma växer man upp med gosedjur och ser det som självklart men för den som aldrig sett något liknande är det inte så konstigt att tårarna kommer istället för glädjen.

Ta hand om er och det är inte sommar än i Sverige så glöm inte strumporna.
Tunawapenda sana.
Elin&Anna