Hej då Nkinga

När vi kom hit så kändes vår hemfärd väldigt långt borta, men nu står den här och knackar på dörren. Veckan som gått har varit upp och ner. Mycket känslor och tankar som bearbetas. Denna vecka har det varit mycket förberedelser inför vår hemfärd, det är 5 månader som ska ner i väskor och saker som ska fixas och bokas, men allt har flytit på väldigt bra. Nu hoppas vi att våra resor kommande vecka flyter på lika bra.
I fredags så var det hejdå dagen för oss på skolan. Alla klasser hade förberätt ett eller flera uppträdanden i form av sång och draman. Både Elin och Anna blev väldigt rörd av detta och tårar föll ner för våra kinder. Vi bjöd barnen på godis och lärarna på kladdkaka, de sa att den var underbar, men med tanke på hur sakta de åt den så är vi tveksamma. Senare på kvällen i fredags så bjöds det på en hejdå fest på skolan. Ord kan inte beskriva den festen. Mat, dans, kramar, presenter och glädje avlöste varandra.
På lördagen hade vi stor middag, med alla stora afrikanska maträtter som vi hushållerska gjorde. Lika gott som alla andra dagar vi haft henne. Hon åt och skrattade tillsammans med oss. Senare efter maten bjöd vi på svensk efterrätt i form av bärpaj. Det kändes verkligen i hjärtat när vi sa hejdå till henne då vi sett henne som en del av vår afrikanska familj.
Idag har vi sagt hejdå i kyrkan, på swahili, riktigt bra gick det. Senare gick vi en sista gång till barnen. Hur säger man hejdå till sådana fantastiska barn, det är inget vi fått lära oss på alla förberedelse kurser. Återigen så gjorde sig tårarna påmind. Började med att en av oss började grina, sedan var många av barnen igång med tårar de också.
Nu ikväll har vi haft våra fina grannar på en sista kvällsfika, gröt med frukter. Mysigt.
Imorgon beger vi oss till Dar es salaam där marknad väntar och sedan bär det av till Kipepeo för sol och bad. Sedan på fredag sätter vi våra fötter på svensk mark igen.
Ni får gärna be för att våra sista dagar här ska gå utan större problem.

Nu tackar vi för oss, detta blir sista inlägget. Internet lämnar vi i Nkinga.
Vi tackar er för alla böner och tankar ni sänt från Sverige.
Vi kommer alltid att komma ihåg vår vistelse i Nkinga med kärlek och glädje.
Många kramar
Elin och Anna.

En vecka kvar

Nu har sista veckan på Nkinga för oss börjat. Det är med blandade känslor och tankar som vi går in i den. Veckan som gått har varit händelserik, vi har blivit attakerade av fladdermöss vid vår dörr när vi kom tillbaka efter en promenad, mindre trevligt. Vi har nästan hamnat mitt i en hundfight men framförallt har vi fått bevittna en förlossning på sjukhuset. En sak vi lärde oss av den förlossningen är att vi ska se till att föda våra barn hemma i Sverige. Kvinnorna i detta land har vi all respekt för. De ligger där och låter knappt när de krystar ut ett barn utan någon som helst bedövning, och om det spricker, vilket det oftast gör så sys också det utan bedövning. Men att få bevittna detta underverk var något vi sent kommer att glömma. Vilken fantastisk kropp vår Gud har skapat, tårarna var inte långt borta när vi fick se Guds nya skapelse. Med dessa ord har vi nu försökt förklara för er något som egentligen är obeskrivligt.
Vi har också varit till krukmakerskan, första gången för Anna, andra gången för Elin. Vilket fantastiskt hantverk vi fick beskåda. Ingen drejplatta användes utan hon använde sig av det hon hade hemma, lite majskolvar och annat. Nu är det bara att hoppas på att allt håller sig under resan hem.

Ikväll väntar spelkväll med våra fina grannar, vi tror på vinst.

Hoppas ni har det bra där hemma. Vi längtar efter att få krama om er där hemma.
Stora kramar
Elin Och Anna

Dålig på att uppdatera?

Att gå i tro verkar funka för här kommer en uppdatering.
Från 2 veckor till 5 dagar, inte illa det inte, vi gör framsteg.
I helgen har varit varit på på middag hos Stella, hon jobbar på skolan, jätte mysigt. Sen bar det av till marknaden för att titta på tyger som hon ska göra blusar till oss i, spännande.
I veckan väntar förlossning, vilken sort undrar ni säkert nu, och nej, det är inte "underbar förlossning som i det blod som göts en gång" utan denna gång handlar det om the real thing. Vi ska även till brukmakerskan för att se när hon gör krukor och vi ska även beställa några.
Annars rullar livet på Nkinga på som vanligt, mycket sol med andra ord.

Fortsätt gå i tro det funkar bevisligen:)
Stora kramar
Elin och Anna

Rubrik

Vi är lite labila när det gäller att uppdatera här, men nu kommer en uppdatering om livet på Nkinga. Sedan sist vi skrev har Elins storasyster Emma gift sig och det firade vi med soluppgång och en helt fantastisk tacosmiddag, med helt underbar dukning av Anna.
Elin har sedan sist också predikat på engelska mötet, vilket var en växande utmaning.

Midsommar firade vi först med en måltid tillsammans med alla andra som brukar fira midsommar. Maten var kanske inte så somrig men stämningen desto mer. Janssonsfrestelse, chapati, böngryta, sambusas och fruktsallad med kladdkaka till efterrätt. Fruktsalladen kommer vi helt klart sakna sen den är något alldeles extra.
Kvällen spenderade vi på skolan tillsammans med alla fina barn. Anna spelade fotboll med grabbarna medan Elin fick hårmassage och hejade på tillsammans med tjejerna. Härlig kväll kan man sammanfatta det som.

I helgen hade vi Astrid Boork och vår handledare Paul Mayengu på middag. Vi köpte en tupp på marknaden att bjuda på som Elin var med och slaktade och rensade, riktigt spännande tyckte hon. Ingen av oss har någonsin friterat förut, men vi gav oss på det ändå. Resultatet blev inte lysande, men vi fick ändå mycket beröm för den. Godkänt kanske vi kan få för att vara första försöket. Stolt var vi i alla fall som från grunden, från en levande tupp till att fritera den på vedspis och utan termometer, ändå fick till något som gick att äta!

Sen tidigare har vi haft massa ödlor, katter och hundar som grannar men idag upptäckte vi också att det bor en till här bredvid. Enligt Jon och en engelskdjurbok så heter den Slender Mongoos. Googla på det om ni vill veta mer om vår nyfunna granne, där finns han förmodligen upplagd.

Tidigt imorse for större delen av svenskarna från Östersund hemåt mot Sverige igen efter att ha varit här i två veckor på ett utbytesprogram. Så nu är det lugnt på Nkinga igen. Bara vi två och våra fina grannar Jon och Emmy är kvar. Förra veckan invigde vi spelkvällar på onsdagar så dom fortsätter vi med imorgon och det andra två onsdagarna som är kvar. Tiden håller på att rinna iväg det är inte länge tills vi ställer våra fötter på svensk mark igen. Idag är det prick tre veckor och tre dagar.

Imorgon beger vi oss in till Nzega då vi idag insåg att vår enda chans att få behålla våra telefonkort är att besöka Vodashop butiken som ligger där och det senast imorgon. Av någon konstig anledning som vi inte riktigt förstått så måste vi registrera våra SIM-kort. Tydligen så har meddelandet gått på radion i tre månader, så idag har vi lärt oss att man borde lyssna på radion oftare! Vi hoppas att de pratar engelska där, annars får vi briljera med den lilla swahili vi kan.

Vi kommer att uppdatera igen inom en snar framtid så gå i tro. (Bilder kommer imorgon)

Stora kramar
Elin och Anna.

We are back!

Efter en mindre bekväm bussfärd från Arusha i måndags så är vi hemma i Nkinga igen.

Veckan har bjudit på äventyr vi sent kommer att glömma. Började med att vi efter 12 timmars buss i söndags tog in på ett backpacker hotel. Små rum, men desto mysigare restarang, med fin afrikansk inredning och utsikt över Arusha. Måndagen gick vi med stora steg till masaimarknaden. Där spenderade vi hela dagen med att gå runt, kika, pruta och handla. Vi vart riktigt nöjd när vi fick ner priset, men vi är ganska säkra på att vi ändå betalade överpris.

Så kom äntligen tisdagen vi längtat så efter. Safaribilen med guiden Fred kom och hämtade upp oss utanför hotelet och sedan fortsatte vår färd till Lake Manyara. Där fick vi förutom underbart vacker natur också möta djur som elefanter, giraffer, flodhästar och zebror och många fler djur. När den dagen gick mot sitt slut tog vi in på ett hostel.

Onsdagen började väldigt tidigt, men vi klev upp pigga och glada inför en dag med äventyr. Denna dag var Ngorongorokratern vårt mål. Det var så kallt så vi ställde oss frågan om vi var tillbaka i Sverige igen. Hur ska man beskriva denna krater med ord. Så underbart vackert där är. Berg, moln, sol, djur tillsammans kan det bli vackrare? Förutom djuren som vi fick se dagen innan fick vi denna dag även se noshörning, buffel, lejonhanar, hyenor, strutsar och många fler djur. Det ända vi ångrade var att vi inte hade kameror med bättre zoom. Många av djuren fick vi se på väldigt nära håll, men lejonhanarna och noshörningen kunde ha varit lite närmare.

Där slutade vår safari, men där började våra dagar tillsammans med 4 stycken andra PMU praktikanter. Vi passade på att hälsa på våra kompisar Camilla och Johanna i Arusha när vi var där, och dit kom även våra kompisar Lisa och Charlotta från Kenya. Vi har haft dagar vi sent kommer att glömma tillsammans med dem. Nationaldagen firades även i Tanzania. kladdkaka och SvenssonSvensson, kan det bli mer svenskt?

I måndags när vi skulle åka hem fick vi verkligen se Guds omsorg över oss. När vi kom till busstationen 05.30 på morgonen så visade det sig att vår buss som vi hade bokat biljetter hos inte gick den dagen. Men fram kommer en man klädd i masaifilt och hjälper oss. Han visar oss vägen till en annan buss, hjälper oss på med bagage och köper nötter och godis till oss. Han såg till att vi kom i väg säkert.

Denna vecka är vi tillbaka på skolan, livet fortsätter som vanligt för oss. Till helgen blir det fest då Elin storasyster gifter sig på lördag. Vår ända tacokrydda som vi sparat speciellt till detta tillfälle kommer att användas. Soluppgång, tacos, kärleksfilmer kommer dagen fyllas med.

Stora kramar

Elin&Anna

Tutapumzika

Ännu en vecka har passerat. Varit en upp och ner vecka då båda har kämpat med längtan efter nära och kära där hemma. Men vi vilken glädje vi kan finna i vår stora Gud i all denna längtan hem. Tack så jätte mycket för era böner hemifrån, de har verkligen lyft upp oss och och genom bön och en stor Gud har vi tagit flera steg tillsammans med Honom. Nu tar vi en paus från Nkinga och beger oss tillsammans med våra kompisar som vi bor med till Arusha. Där står masaimarknad och safari på schemat för de närmaste dagarna. Sen tar vi båda våra väskor och hälsar på våra kompisar Camilla och Johanna som jobbar på Habari Malum utanför Arusha. Kommer bli en rikigt PMU återträff då våra kompisar från Keneya också kommer dit.
Om en vecka kommer vi hem med massa saker att berätta och en massa bilder att visa.

Nu ska vi packa då vi har en tidig morgon imorgon. Halv 6 beger vi oss från Nkinga och då väntar en 12 timmar lång bussresa.

Om en vecka kommer flera uppdateringar.
Ta hand om er.
Kramar
Elin Och Anna

Livet går vidare i Nkinga.

Sedan förra inlägget har saker hänt... Vi har haft Bagamojoträff med Samuel som kom hit och hälsade på en vecka. En riktigt härlig kille som också är ute som PMU praktikant men som åkte ut i kullen före oss. Han har varit ute 8 månader och har en månad kvar. Gryma samtal och skratt har avlöst varandra. Skolan, sjukhuset, sväng till Tazengwa, kör och krukmakerske besök har vi bland annat hunnit med.

Vi har också vinkat av Lars-Erik med familj. Vart en riktigt härlig avslutningsmiddag med afrikatema. Kvällen bjöd på många skratt men också en och annan tår. Vi skulle ljuga om vi sa att tårarna inte rann ner för våra kinder när vi gick upp en tidig morgon för att vinka åt dem. Hemlängtan kom också smygandes då. Men leendena kommer tillbaka när vi tänker på hur roligt det ska bli att träffa dem i Sverige igen.

Anna och Samuel sjung en duett för dem i kyrkan innan de åkte. Så här lyder texten.

Du kanske är tjock och ful, eller bara ser lite annorlunda ut...

Ref; Men det gör ingenting för det enda Herren begär är att du ska vara nöjd med den du är.

Du kanske inte är den starkaste som finns, du är säkert inte heller född till prins...

Du kanske inte äger en miljon, du har säkert inte heller kondition...

Du kanske inte står på mötena och ylar, Halleluja, du kanske inte äger en massa prylar...

Anna har varit sjuk denna vecka, förkyld. Anna har verkligen inte varit i skick för att träffa massa människor, men lärare från skolan har ändå insisterat på att få komma och hälsa på. Så lyder traditionen här.

Elin har fortsatt vara på skolan. Barnen har varit helt fantastiska och hon känner att hon kommit dem lite närmare. Det nyaste sättet för en lärare att slå eleverna är att använda en trumpinne och slå dem hårt på knogarna, varför? För att dem inte hade med sig anteckningsblock. Detta tyckte Elin var väldigt jobbigt så hon valde att gå hem tidigare. Vi får be om vägledning om detta då vi båda tycker att detta är ett stort problem, det gör ont i oss.

Varje morgon har vi börjat gå upp på morgonpromenader dessvärre verkar vandringsmyrorna också föredra mornar. Får hoppa över både en och två stigar. Det leder oss till dagens bibelord "Studera myran du late". För övrigt så är det väldigt härligt att se solen gå upp och byn vakna till liv. En dag mötte vi även en skunk, så nog finns det exotiska djur här nog!

Imorgon blir det en Elin och Anna dag med mys.

Vi tänker på er där hemma. Vi längtar efter er.

Tutapumpzika kesho.

/ Elin&Anna

Utan vatten och utan gas och vår mygga heter Klas.

Just nu sitter vi ute på vår veranda med 5 stycken barn som bor en bit bort. En i knät, två på sidan om och två stycken som håller på med våra hår, kan det bli bättre? Vi kan bara hoppas att de kommer göra detta till en vana.
Under veckan har skolan sakta men säkert börjat börja igen. Det känns jätte roligt att träffa barnen igen. Många kramar och leenden har vi fått. Under veckan som gått har vi följt Lasses barn, Linnea och Alicia dit. De har tagit del av lektionerna och vi har funnits där som tolk och stöd, tyvärr har vi bara en vecka kvar med dem innan de åker vidare på äventyr. Hela familjen har varit till stor glädje för oss och de har fått oss att känna oss som en del av den. Men vi blickar framåt och planerar våra nästa äventyr.

Äntligen har vi tagit oss till en ungdomssamlig. Vi förstod inte mycket, men vi blev otroligt berörda båda två. Gud är inte begränsad av språk. Anden talar samma språk i hela världen. Vi ser framemot nästa ungdomssamling.
Anna har börjat med ett filmprojekt. En film om vårt liv här har börjat ta form, ska bli väldigt spännande att se hur denna film sakta men säkert växer fram.

Ikväll väntar vi gäster, Lasse med familj och Maggan. Äntligen är det vår tur att bjuda på middag. Köttbullar, potatis, mchicha, chapati, spagetti, sambosas står på menyn, lite plockmat med andra ord.
Sedan i onsdags är vi utan vatten och gas så det är till att hinka vatten från brunnen och laga mat på vedspis vilket vi givetvis inte orkar så middagen på kvällen har Mary vår husa gjort. Hon är en riktigt pärla, får man ta med hushållerskor hem???

Vi behöver inte sakna norrlands surr för att kliva in genom vår tröskel är precis som att kliva direkt in i norrlands skogar, fullt med mygg med andra ord. Vi är väldigt tacksamma över våra myggnät även om det inte skyddar mot det irriterande surret. Förhoppningsvis slipper vi malaria i alla fall.

Nu är det dags för oss att börja förbereda maten.
Stora kramar
Elin&Anna

Mellan två årstider

Dagarna går mot vinter här på Nkinga, det känns mer och mer som att sitta ute en vanlig svensk sommar. Solen göms bakom moln om vart annat och vinden kyler skönt, temperaturen ligger runt 24grader. Om nätterna regnar det fortfarande men snart försvinner regnet och torrtidsvindarna tar över. Där vi bor nu finns en uteplats som vi mer än gärna sitter vid, här kan man bara sitta och lyssna till alla ljuden. Fåglarna som kvittrar, Emmanuel som sopar, Lucy som lagar mat inne i köket och dataljudet från Malin och Karins (dem vi bor med just nu) datorer när de jobbar på deras uppsats. Vi trivs.

Sedan förra inlägget har Elin fyllt år (vi nämner ingen ålder). Dagen började med skönsång och frukost på sängen av Lasses familj, Karin, Malin och Anna. I Afrika får man också födelsedagspresenter, hemmagjorda halsband, kalles kaviar, marabou mjölchoklad, lukta gott saker och sist men inte minst, en förlossning ska Elin få vara med på tillsammans med Lasse som ska assistera. Sedan bjöds det på stort kalas på Lasses terrass med delikatesser i form av kladdkaka, chokladbollar och massa färsk solmogen frukt, gott var det och som vanligt åt vi alldeles för mycket.
Denna vecka har vi också träffat de 7 stycken personer som förhoppningsvis ska komma till Östersund på ett utbytesprogram i slutet av augusti. Det var riktigt härligt att äntligen se deras ansikten och vi ser framemot att lära känna dem bättre. Vi hoppas på att vi kommer se dem i Sverige. Vi ser också framemot att förhoppningsvis få hälsa 7 stycken från Östersund välkomna hit i juni.

Vi har på söndagsmornar gått på det engelska mötet på skolan. I söndags var det Anna som stod där och predikade om tillbedjan och om att alla ens handlingar bör göras till Guds ära. Tacka, lovsjung, ära, prisa Gud under alla livets tillfällen. ”Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära” 1 Kor 10:31, ”..och tacka Gud under alla livets förhållanden. Detta är Guds vilja..” 1 Tess 5:18

Till sjukhuset har vi fortsatt gått ett antal gånger för att leka, men imorgon går vi dit för att lyssna på en föreläsning. Temba som han heter, sjukgymnasten, ska hålla en rygg… föreläsning som vi tänkte sätta oss att lyssna på. Samma man brukar även ha aerobics träningar på sjukhuset varje dag som Anna försökt gå på minst en gång i veckan. På sjukhuset hålls varje morgon en liten andakt som Elin för det mesta gått upp till också. Anna har samtidigt gjort annat (sovit).
På tal om lek så hade vi ett gäng barn här i veckan som vi körde idrott med. Hopprep, limbo, freesbee, kast med boll, springning och fotboll. En riktig mångkamp blev det!
Igår var vi hembjudna till Kings Kingdoms körledare, den kör Anna brukar sjunga i. Vi bjöds på kyckling, ris, banan och sen lite senare även på sötpotatis och karanga (jordnötter). Riktigt gott och mysigt var det! En fin familj. Han jobbar för övrigt där vi bor som vaktmästare. I grunden är han husbygggare så hemma på tomten fick vi en rundtur i det hus som han jobbar på just nu, det som saknas är pengar för att det ska bli klart . Här börjar man och tar det sen pole pole (sakta) och bygger allt efter som man får ihop med pengar.

Imorgon är det sista april hur vi ska fira det har vi inte riktigt bestämt än, göra en brasa kan vara lite för riskabelt. Men den första maj har vi i alla fall planerat in att se det hetaste av allt som finns, soluppgången! Upp tidigt så blir kämpigt för en av oss, inga namn, men fint blir det förhoppningsvis. Hoppas att molnen ska hålla sig borta. Efteråt blir det lyxfrukost ute på vår uteplats som Karin och Malin bjuder på som avskedsfika. Så på tisdag får vi nya rumskamrater i sex veckor framåt sen blir vi ensamma för några dagar. Men nu njuter vi av sällskapet från alla.
Ikväll är vi bjudna till en evangelist i kyrkan, bli roligt att få se hur han bor. Innan det ska vi hinna med en promenad till Apberget tillsammans med Lasses familj. Man får passa på när det är lite molnigt annars är det helt omöjligt att gå mitt på dagen.
Till veckan kommer barnen tillbaka till skolan så då blir det full rulle igen. Fick ett samtal från en elev idag som avslutade samtalet med orden ”okey I just called to greet you! Good bye”. Vi blev glada!

Nu är det lunch! Tumenjaa

Nu flyttar vi

Tänk vad roligt att vi får skriva så snart igen, vilken glädje. Idag har vi haft en riktig Elin och Anna dag i Nzega. Vi började klockan 7 imorse då vi satte oss på bussen. 2000 för 5 mil, vilket kap. Trötta satte vi oss på bussen, men såg framemot dagen. Med oss på bussen satt vi tillsammans ett vitt barn, med en svart mamma, en albino. Deras situation här i Tanzania är inte lätt. Häxdoktorer jagar dem i tron på att deras kroppar kan användas till mediciner, de är väldigt utsatta. Vi får verkligen be att Gud ska omsluta dem i sitt beskydd.

När vi kom fram till Nzega hade marknaden inte riktigt öppnat än så vi satte oss ner och tittade på byn som sakta men säkert vaknade till liv. På marknaden köpte vi lite tyger, frukter och matvaror. Och med tanke på den billiga bussen så unnade vi också en varsin glass, den satt riktigt fint i värmen. För att vara två olika tjejer så jobbade vi otroligt bra tillsammans, för en gång skull var vi riktigt effektiva. Vi hade tänkt oss att ta lunch vid tolv men var redan klar med handlandet vid halv elva. Lunchen bestod av chapati, kyckling och dricka. Mycket gott var det men blev inte riktigt bra i magen efteråt... (purrpurr i magen för att vara mer exakt)

I bussen på vägen hem får vi ett samtal från Greta (en missionär här på stationen) som talar om för oss att vi måste flytta ut ur vårt hem. Då sjukhuset ska ha gäster som ska bo där. Tur som var så fick vi i alla fall ha kvar våra saker bara vi inte bodde i huset så skulle det gå bra. Så därför har vi nu packat ihop det vi behöver för två nätter och flyttat till familjen Olofssons. En riktigt mysig familj från Östersund som ska vara här i fem veckor. Vi känner oss väldigt glada att få gästa deras hem om så bara för två dagar. Sen på fredag flyttar vi in i grannhuset tillsammans med två läkarstudenter. I det huset ska vi bo tills vi far hem, hoppas vi. Många turer men tillslut ska vi hamna rätt.

Ikväll blir det finmiddag med sambusas, annans, potatisgratäng, te och ostmackor. Det blir gott!

Barnen i familjen, Linnea 12år och Alicia 8år, följde med oss här om dagen till sjukhuset för att leka med barnen där. Ballongkastning blev det mest men även lite lego och luffarschack. Även om vi inte delar samma språk eller kultur så kan vi ändå finna glädje i att vi delar samma glädje I slutet skulle Alicia ge bort ett av sina gosedjur till den minsta tjejen, runt 3år tror vi att hon är, men det blev inte riktigt som vi tänkt. Den lilla flickan blev helt förskräckt. Hemma växer man upp med gosedjur och ser det som självklart men för den som aldrig sett något liknande är det inte så konstigt att tårarna kommer istället för glädjen.

Ta hand om er och det är inte sommar än i Sverige så glöm inte strumporna.
Tunawapenda sana.
Elin&Anna

Några dagar mellan inläggen har växt till flera sen sist. Men vi skyller på Internet som faktiskt har varit riktigt dåligt nu ett tag. Man får trycka fram sidan ett antal gånger innan den verkligen kommer upp. Blir hela tiden ”Sidan kan inte visas” men nu tänkte vi att vi sitter tills vi får upp ett inlägg. Försökte komma in på hotmail igår, tog en timme innan vi kom in. Så Internet får ni gärna be för.

I huset vi bor i finns en hemtelefon där vi kan ringa till grannhusen. En dag fick vi ett oväntat samtal från en liten kille från skolan som undra hur vi hade det. Sen dess har han ringt flera gånger och velat att vi ska komma på besök hos han. Tillslut blev han så less på oss att han kom till oss istället! Så nu har vi både bakat chokladbollar, sett på film, spelat spel och lärt han en del svenska. Hans yngre systrar kom också på besök en dag. Vi har också blivit presenterade för ”glassbutiken” av honom. Trodde först han visade oss hem till han, men det visade sig att han dom faktiskt sålde glass i det huset. Isglass gjord på Rosellasaft (en blomma) och en massa färgämne. Såg först ut som olika smaker men var bara olika färger. På tal om färgämne lyckades vi en dag köpa det på marknaden, trodde det var paprikapulver men när vi sen smakade på det hemma fanns ingen smak alls.

Barnen på skolan har fortfarande lov. Men vi upptäckte nyss att en del ändå kommer dit och har lektioner. De som bor nära och de sex som är kvar har lektioner varje morgon fram till lunch. Lite jobbigt tänker man först men istället för att jobba hemma kanske det är ganska okej att få lite extra repetitioner. Har varit där några kvällar och lekt lite, fått lära oss en del nya spel. Är många spel som leks i sanden. Roligt och behändigt!
Sen har vi varit på sjukhuset och lekt lite med barnen som ligger i sträck med brutna ben. Är helt otroligt vad tråkigt det har det, inte en leksak och inte något roligt att titta på i rummet. Första gången vi gick dit fick de varsitt ritblock och en del kritor att rita med. Men vi råkade göra den tabben att lämna alla kritor och såklart nästa gång var alla borta. Men har lite andra leksaker också. Vi har en liten korg som vi tar med varje gång, lektanterna kan man kalla oss! Ballonger är favoriten när de kastas runt i rummet. Det tysta byts fort ut mot skratt som avlöser varandra. Vi hade en boll sist och då var även föräldrarna med. Så härligt att se glädjen hos barnen och föräldrarna av lite lek.
Vi tänkte på det här om dagen att vi har ingen utbildning. Vi kan inte komma med kunskap om någonting. Kan inte jobba som sjuksköterskor eller lärare men kanske vi kan komma med glädje? Att se barnen och bara leka med dem kanske kan ge någonting. Det ger i alla fall oss stor glädje av att se dem glada!

Johanna och Camilla som är PMU praktikanter i Arusha har varit här och förgyllt våra dagar här i lite mer än en vecka. Skratten har avlöst varandra. Utbytet av känslor och erfarenhet har gett mycket. Imorse vinkade vi hejdå till dem och ser framemot att besöka dem i juni. Där har vi planer på att fira midsommar samt att ta en liten safaritur. Hoppas att pengarna räcker hela vägen. Påskaftonen kändes mer som midsommar då vi satt ute i det gröna och åt svenska delikatesser. Nu går det mot vinter här i Tanzania så kanske kommer midsommar kännas mer som påsk?
Första kvällen, då Johanna och Camilla precis hade kommit var här var vi med om något vi inte varit med om tidigare. En man utanför vår grind vart mördad och slaktad av fyra män. Det hände precis innan det blev mörkt så vi tackar Gud att vi var hemma när det hände då vi ofta brukar handla sambusas vid den tiden precis där det hände. Vi fick reda på det genom att en missionär kom hit och sa vi var tvungen att släcka ner alla lampor för att mördarna inte skulle hitta på området. Att säga att vi inte kände rädsla och obehag skulle vara att ljuga. Man känner sig vissa stunder ganska utsatt som vit, men i det här fallet var de bara ute efter denna man så vi har där inget att vara rädd för. Vi tackar för de tankar och förböner vi fick av er.
Under tiden Johanna och Camilla varit här har det blivit många inredningstidningar. Vi upptäckte att Maggansbokhylla lurade på några. Det är lätt att drömma sig bort och fantisera om sitt framtida hem. Men samtidigt som man gillar det känns det så delat. Får man verkligen drömma om sådant? Här finns vissa som knappt har ett hus. Och inredning finns verkligen inte i deras verklighet.

Igår gick vi på vandring till Apberget, en apa fick vi se även om den bara såg ut som en prick så var det i alla fall en apa! Riktigt mysig promenad. På vägen hem blev vi inbjudna till en familj. Alla är så vänliga här. Man hälsar på de man inte känner, välkomnar de man inte känner. Så där satte vi oss och tog en lite rast. Blev även bjudna på karanga (färska jordnötter). Väldigt gott och när vi skulle gå hällde hon upp resten i en korg som vi fick med hem. En fattig familj, och har ändå råd att ge. Själv ger man knappt av sitt överflöd och de kunde till och med ge av mat som de knappt har. Vi har mycket att lära!

Nu ska vi göra risgrynsgröt av vanligt ris och pulvermjölk, riktigt god kvällsmat. Elin har även köpt lite sambusas att lyxa till det med. Småfriterade knyten med stark köttfärs i.
Igår fick vi ett recept på chapati, ser ut som tortilla bröd. Men tråkigt nog så lyckades vi inte. Antingen var receptet fel eller översättningen. Vi fortsätter leta, gott är det, och måste få tag i receptet. Så fortsättning följer på detta ämne.
En annan sak som vi lyckats laga är vår frukostfil. Den är riktigt god och man känner sig alltid så duktig när man kliver upp på morgonen och ser att mjölken blivit till fil. Recept finns att hämta hos oss.
Amefufuka - Jesaja 53 :4-6

/Elin och Anna.

Tumerudi Nyumbani

Nu har vi kommit hem till vårat hem på Nkinga. Några riktigt härliga daar fick vi vid Indiska Oceanen. Tillsammans med både nya och gamla missionärer spenderade vi ungefär fem dagar i Bagamojo. Alla Pmu praktikanter och step outare i landet var också samlade. Så vi hade ett litet ngdomsläger samtidigt! Bodde i ett lerhust med cementgolv. Sov på madrasser på golvet så lägerkänslan uppstod snabbt. Delade toalett och dusch, som knappast räknas som dusch var knappt någon stråle alls. Och vattnet ganns inte alla gånger heller men för det mesta. Sen hae vi havet så vi klarade oss bra. Den enda nackdelen med havet är när vattnet torkar så lämnas en klibbig salthinna kvar på kroppen som inte är jätte härlig. Men förutom det var det hur underbart som helst att få bada och simma av sig. En av dagarna fick vi möjlighet attt segla fiskebåt ut till en ö, riktigt mysigt. En sådan där båt som man står i som har två utstickare på sidan, kallas katamaran? Vädret skiftade mellan regn och sol. Men trots det så klarade vi av att bränna oss bägge två, s nu flagar vi fint. Att man är så dum, trots allt man hört om hur stark solen är här så lyckades vi ändå. tyckte vi låg så kort stund men tillräckligt lång var den allt! I sänge eller på stranden mötte vi även loppor (sas det) som bet oss över hela kroppen så klåda har vi gått om nu. Men trots det så minns vi resan som ett positivt minne med mycket glädje. Hade väldigt härliga möten också med bra undervisning om både mission och Guds vilja med vårat liv. Den frågan som går genom våra huvuden mycket just nu, vad har han för tanke för oss?

Ganska långt färdades vi, totalt 90mil enkel resa. Så blev mycket bil. Fick uppleva Afrikansk berg och dal bana. Här behövs inga nöjeparker, räcker att åka ut med bil på vanliga vägar. Vägarna är långt mycket bättre än vad det varit har vi fått höra talas om men vi måste säga att det fortfarande ikänns som skogsvägar många sträckor. Jeepbil är ett måste om man ska kunna ta sig fram ordentligt utan problem. Asfalten är också lite farlig då ovarnade hål plötsligt kan dyka upp var som helst på vägen, så punka kan man få när som helst. Sen har vi alal farliga omkörningar som görs för jämnan av bussarna som tävlar på vägarna. Fick höra om att en tjänst låg ute som busschaufför och den som tog sig från Dar es Saalam till Arusha på kortast tid fick tjänsten. Skulle inte förvåna oss om det är sant så som bussarna kör. Djur man möter är höns, kor, hundar och apor. En gång höll vi nästan på att köra på en ko men lyckades veja i sista sekund. Så det gick bra som tur va. Däremot hade vi inte lika tur vad gäller polisen. Fick böter tre gånger den här resan. En gång för fortkörning. Den andra gången för att vi inte hade ett klistermärke på rutan som berättade att det fanns en brandsläckre i bilen. Trots att vi visade brandsläckaren, tydligen klistermärket som var av betydelse Tredje gången kommer vi inte ihåg men poliser var det överallt i alla fall! Ibland blev vi invinkade men när de såg attvi var vita skickade de oss vidare. Ibland lite skönt att bli särbehandlad men lite taskigt mot de inhemska. Många fina vyer fick vi se under färden. Åkte både genom steplandskap och berområde. Det tråkiga är att det inte fastnar på kort men på näthinnan har vi bilderna var ett tag till åtminstone.

Idag har vi sagt hej då till barnen som får på lov en månad nu. Vad vi ska göra under tiden vet vi inte riktigt. Kanske ska hjälpa till att städa lite? FEm av barnan är kvar även under lovet så dem ska vi umgås flitigt med. Förstå att måsta vara kvar och se alla fara hem till sina familjer, kan inte vara så lätt. Hoppas att vi kan hitta på något roligt att göra, så dom här fyra veckorna inte går så sakta för dom (och för oss). Att inte göra något är något vi måste lära oss, här kan man ha en dag utan sysslor. Har svårt att ta till oss det men innan vi kommer hem kanske vi lärt oss tempot som råder här.

I helgen är det påsk vilket innebär många möten i kyrkan. Tre varje dag som säkert varar många timmar. Får se hur många vi orkar med att gå på men några ska det bli. Några ägg ska vi också försöka äta, är det påsk så är det!

Glada hälsningar (o glad påsk!)

/Anna o Elin

Indiska Oceanen

I två dagar har vi haft rollen som datalärare. Trots lyckade lektioner så kan vi konstatera att vi har länge kvar innan vi är fullfjädrade lärare. Datakunskapen hemma är stor i jämförelse med här. Det vi lärt ut ses som självklart hemma. Så som vad en dataskärm och ett tangentbord är för något. Idag gjorde vi succé genom att berätta att var och en skulle få pröva skriva sina namn på datorn. Det blev glädje och en del kaos. Lite synd att det inte fanns tillräckligt med uttag, fanns nämligen fem datorer men kunde bara använda en.
Som elever är de väldigt duktig, alla vill verkligen lära sig. Så det var en bra första klass för oss.
Tider är inte det lättaste här, ska en lektion börja en viss tid kan den lika gärna börja en kvart senare. Men vi fick dem till klassrummet tillslut i alla fall.

Tider är verkligen skillnad här mot för hemma. Stress finns inte. I Lördags hade vi turen att få vara med på ett bröllop. Väldigt fint var det. Det roliga var att det skulle börja vid 10.00 men då var det nästan inget folk på plats. Bruden kom sist av alla vid 11.05. Helt lugn kom hon in i kyrkan. Här har de även som tradition att brudparet inte får le, vilket kändes lite konstigt. Tanken med det var att de skulle sörja eftersom de lämnar föräldrarna. Inget vi vill ta med oss hem dock.

Idag om ett litet tag kommer vi lämna vårat hem för ett litet tag. I Bagamojo (kan inte stavningen) kommer det hållas en missionärsträff nu i helgen. Där kommer vi få njuta av svensk bibelundervisning och förhoppningsvis en hel del sol och bad i indiska oceanen. Utanför huset har regnet öst ner i natt. Vädret här är väldigt opålitligt och man vet aldrig när det kan börja regna. Men vi har hört att det ska vara bättre vid kusten. Vi ser framemot att få träffa våra fina PMU vänner Johanna och Camilla som också ska dit. Vi kommer få ett litet eget ställe vi som gästar denna träff.

När vi kommer tillbaka kommer fyra av våra rumskamrater att ha åkt hem. Sista måltiden hölls hos Temba, där vi bjöds på väldigt gott ris och spaghetti med kardemumma. Kändes konstigt men var mycket gott. Det kommer att bli tomt i huset, men vi hittar sätt att liva upp det igen.

Kwa heri för några dagar!

Elin och Anna på äventyr

Snart har vi varit på resande fot i 3 veckor. Tiden går sakta men säkert.

I onsdags åkte Elin in till Shinyanga med några andra härifrån för att fixa ett fungerande internet, så nu ska vi kunna sitta mer vid datorn. Det blev en lång dag för Elin. Hon hann med både en soluppgång och en solnedgång innan hon kom hem till Nkinga. Vägarna i Tanzania är inget för de åksjuka. Anna var kvar i Nkinga hela dagen och vilade upp sig. Anna tittade upp mot himelen och kunde inte motstå en promenad. Opålitlig som vädret är i detta land så kom såklart en spöregn. Innan hon kom hem så var hon alldeles dygnsur. Hon hade gått på vägar som mer liknade bäckar än vägar.

Igår började dagen också tidigt för både Elin och Anna. Klockan 5 begav vi oss in till Nzega för att fixa s den sista stämpeln i våra pass. Eftersom vi lämnade Nkinga i mörker fick vi också lära oss att man blinkar höger för att visa andra bilar vart man befinner sig när man får möte. Väldigt intressant trafik i detta land. Efter att ha lämnat av de andara på busstationen stannade vi (Elin, Anna och Lars-Erik) vid vägkanten och tog några fina bilder på soluppgången. Dagen hade många timmar och vi hann med att åka till Tazengwa en sväng med. Där fick vi njuta av en jätte god frukost med havregrynsgröt och olika frukter. Anna mötte även en gammal rektor till sin mamma, en väldigt fin människa, Gun- Britt Wiberg. Vi mötte upp våran handledare på den skolan också. Han hade varit där och undervisat i bibelkunskap i två veckor. Han tog med oss till en restaurang i Nzega tillsammans med två andra studenter som ville åka med till Nkinga. Maten kan diskuteras, fjun på hönan satt kvar på kycklingen och vi nämner inga namn men några blev dåliga i magen av den maten. Vi handlade lite tyg på marknaden i Nzega som vi ska sy linnen och väskor av. En vattenmelon rikare blev vi också.

På söndag är vi hembjuden till vår handledare Paul Mayengo efter kyrkan. Ska bli riktigt härligt och vi känner oss också väldigt välsignade som har fått en sådan bra handledare som hela tiden värnar om vårt välbefinnande.

Den här veckan har barnen haft slutprov inför påsklovet som varar hela april. Så vi får passa på att umgås med dom nu sista veckan innan dom far hem till sina hem. Mycket kärlek får vi och blygheten som var från början hos dom är som bortblåst. Nu blir vi översprungna varje gång vi kommer in på skolområdet. Och alla vill dom kramas och hålla i handen.

Ikväll har vi haft besök av sjukgymnasten Temba som för övrigt sjöng en riktigt kärleksång till Elin. Synd vi inte filmade, fin var den! Men mer än en sång blir det inte från Elins sida.

På tisdag är vi hembjuden till honom på någon specialité som skulle innehålla ris, kyckling och spices. Får se hur det smakar.

Här i Nkinga har han startat ett fotbollsprojekt där alla pojkar upp till 15 som går på den statliga skolan (dvs de som inte har så mycket pengar) får komma och spela och lära sig. Väldigt uppskattat projekt. Stödde det med en fotbollspump och lite pengar här om dagen.

Många kramar
Elin och Anna.

Äntligen framme!

Efter tre dagars resande har vi äntligen kommit fram till Nkinga som kommer vara vårt hem de närmaste 6 månaderna. Resan hit var ett äventyr, den har gått väldigt bra med tanke på hur mycket som hade kunnat gå fel. När vi kom till Dar es salaam på tisdag morgon så möttes vi av en väldigt trevlig kille vid namn Josef, han skjusade oss till FPCT centret där vi skulle soa en natt i väntan på vårat flyg till Mwansa. Vi tillbringade hela dagen i Dar es salaam på centret. Vi fick för våran egen säkerhet inte gå utanför centrets murar. Värmen var väldigt påtaglig, det kändes som att sitta i en bastu, varmt och fuktigt. Tack och lov för air condition i sovrummet så vi kunde sova. På onsdag morgon möttes vi av 28 graders värme vid 6 på morgonen, glasögonen vart immiga när vi gick för att äta frukost.

Vid 10 tiden flög vi från Dar es salaam till Mwansa. Där trodde vi att en buss skulle stå och vänta på oss, men när vi kommer dit visste ingen något om någon buss. Men efter ett tag får vi tag i piloten som förstod vad vi pratade om. En buss till den busstationen i Mwansa ordnades och sedan satte vi oss på en lokal buss till Shingyanga. Bussen delades med kycklingar och med fler människor än vad bussen kunde ta. Oturligt nog fick vi platser i mitten och han som satt vid fönstret stängde våran enda möjlighet till frisk luft. I den bussen satt vi i 16 mil. Glada över att ha upplevt en bussfärd i Afrika och fått se många vyer, men någon längtan att göra om den känner vi inte riktigt.

Några timmar senare kliver vi av bussen i Shingyanga. Trötta, törstiga, hungriga, vilsna letade våra blickar febrilt efter de från Nkinga som skulle hämta upp oss där. Många kom fram, drog i oss och all vår packning. Antingen ville de skjutsa oss med taxi, eller sälja saker. Men ingen av dem var rätt personer. Vi försöker nå en svensk på Nkinga som vi fått numret till men numret funkade inte. Paniken växte och gråten var inte långt borta. Men sen kommer en man fram som en blixt från klar himmel. Efter en stunds tveksamhet så presentererar han sig som Paul Mayengo, vår handledare. Klumpen i magen försvinner hastigt. I bilen räcker han även fram två svenska kanelbullarm vi får också vatten och bananer. TACK Gud för att Du hör bön.

Bilfärden till Nkinga tog två timmar och för varjemil kändes det bara bättre och bättre. Från kaoset i storstaden till den mysiga landsbyggden.

Nu har vi sovit sex nätter här på vårt boende. Vi delar det tillsammans med 4 andra svenskar. Vi har en underbar hushållerska vid namn Mary som lagar fantastikst god mat. Den som trodde att vi skulle gå ner i vikt här bör nog tänka om. För här finns det alltid kanelbullar i kylskåpet. De närmaste dagarna kommer vi att spendera med att landa i Tanzania och Nkinga. Vi kommer inte att börja jobba hela dagar utan ta lite i taget för ni är det så många nya intryck. Igår var vi på skolan i några timmar fråm morgonen fram till frukost. Blev välkomnade av både lärare och elever, alla är väldigt glada åt att vi är här. Barnen är så fascinerade av vita att de vill ta på en hela tiden för att känna hur man känns. Områet vi bor på är väldigt lummigt och fint, här kommer vi trivas även om känslorna kommer vara blandade olika stunder. Det vi har att falla tillbaka på är Guds omsorg om oss. " Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd. Räkna med honom på alla fina vägar så skall han göra dina stigar jämna." Ord 3:5-7

I söndags var vi på vårt första Afrika möte som var fyra timmar långt. I den värmen som är här var det lite påfrestande att sitta så länge men stämningen var härlig och Gud hade verkligen fokus. Predikan handlade om ordets betydelse i vardagen. Vi behöver Gud varje dag i våra liv! Jesus är livets bröd, vi kan inte bara leva av vanlig föda utan vi måste också få i oss Guds ord.

Tacl för all tanke hemifrån! Vi behöver era böner, ni finns i våra.

Hej då Härnösand

Hodi Hodi.

Så kom den här dagen som för 4 veckor sedan kändes så långt borta, men nu står den och knackar på dörren. Vem hade kunnat tro att 4 veckor skulle gå så här fort och innehålla så mycket glädje, kärlek och skratt? Inte vi. Swahili har stått på schemat de senaste två veckorna. Nu kan vi med stolthet säga att vi förstår varför människor säger att det är ett logiskt språk. Efter dessa två veckor längtar vi ännu mera efter att få sätta in detta härliga språk i praktiken.

Igår kväll hade vi en liten avslutning eftersom det är sista kvällen alla som läst språk är samlade. Vi gjorde kladdkaka och skrev fina saker om varandra på varsitt papper. Kvällen avslutades med att vi alla samlade oss inför Gud i en andakt som berörde. TACK alla underbara vänner för dessa veckor. Hoppas att vi ses.

Idag åker Elin hem till Östersund medan Anna stannar kvar den sista dagen här. Nästa gång vi kommer ses är vid klockan 7 på Arlanda om ungefär en vecka, det känns mäktigt.

Från ett samtal i somras med varandra till att vara på väg. Alla bitar har bara fallit på plats och vi känner en stor tacksamhet till vår stora Gud. Han har visat sin storhet för oss många gånger under våran resa fram till hit och vi längtar efter att få se mer av Honom.

Nu ska vi njuta av våran sista gemensamma frukost här.

Stora kramar
Elin och Anna

Karibu, karibu

Nej, vi vill inte åka på praktikantkurs i 4 veckor var tankarna och känslorna precis innan vi åkte till Härnösand. Det kändes nog stressigt ändå att hinna med allt innan äventyret i Nkinga,Tanzania. Det är kallt, snöstormarna avlöser varandra och affärerna har stängt när det snöar. Dagarna är grymt intensiva och långa, föreläsarna från Stockholm avlöser varandra. Tanken på den goda frukosten är det första steget som får oss att kliva upp från det varma täcket ut till det ganska kalla rummet. Men i allt detta så har skratten avlöst varandra och relationer med världsfina människor byggts upp.

Nu har två veckor redan gått och imorgon vinkar vi av några fina vänner som snart åker ut på deras äventyr runt om i världen. Vi blickar framåt och ser framemot två veckor till här i Härnösand där swahili står på schemat för de närmaste två veckorna.

Idag är det 3 veckor och 4 dagar kvar tills vi står där på Arlanda med näsorna mot Tanzania. Hur känner vi oss nu då så nära avresa? Efter många försök att beskriva dessa virrvarr av känslor och tankar så beskriver nog kontrollerad kaos det bäst. För mitt i allt så vet vi att Gud är med i allt.

Mungu ako Bariki! (Gud välsigne Dig)
/Anna o Elin